Arkiv efter månad: oktober 2016

Prata med råttorna istället

Genom Ceci­lia Hagens krö­ni­ka har uttryc­ket ”bru­na råt­tor” kom­mit att bli en meta­for för den till­ta­gan­de rasis­men och främ­lings­fi­ent­lig­he­ten i sam­häl­let. Vad har råt­tor­na gjort för att stän­digt dras in i såda­na här bråk?

Det finns en stor rått­skräck, och den har all­tid fun­nits. Råt­tan repre­sen­te­rar för oss det som inte pas­sar in. Råt­tan repre­sen­te­rar någon­ting avsky­värt och oväl­kom­met. Den hand­lar om någon­ting som sak­ta träng­er sig fram och tar över.

Genom det här språk­bru­ket använ­der vi spe­ci­e­sism, dis­kri­mi­ne­ring på grund av art, som medel för att bekäm­pa rasism.

Vi lever i olika världar

Råt­tor är inte onda. Råt­tor­na lever bara i en helt annan värld än den vi män­ni­skor lever i. De har andra mål och meto­der och pas­sar där­för inte in i sam­häl­let så som vi själ­va vill ha det.

Råt­tor­na har vi all­tid bemött med våld. Få är vi som fak­tiskt har stan­nat upp och lärt kän­na råt­tor­na, pra­tat med dem och frå­gat dem: ’Hur tän­ker du nu?’. Tro mig, jag är inte råt­ta själv, men jag har levt till­sam­mans med en hel del råt­tor. Det går att mötas och för­stå varand­ra, män­ni­ska och råt­ta emel­lan. Det har kun­nat vara väl­digt obe­kvämt fle­ra gång­er. En natt vak­na­de jag av att en av dem kas­ta­de en blom­kru­ka i gol­vet. Men vi kan påver­ka råt­tor­nas värsta vanor.

Jag tror att många råt­tor är räd­da när de möter män­ni­skor. Men de är nyfik­na och otro­ligt anpass­nings­ba­ra.

Jag vill poäng­te­ra att jag nu pra­tar om råt­tor och inte om främ­lings­fi­ent­lig­het. Råt­tor har vi ing­en anled­ning att bekäm­pa.

Foto: Marc Femenia/TT